Fp och kampen för att lagfästa ojämlikheten

Jag tror inte att så många missat det här. Men en del saker bör upprepas och upprepas igen.

Sabuni vill skapa en låglönesektor för invandrare. Jag lägger inte de orden i munnen på henne. Jag tolkar inte det hon säger. Det är hennes helt egna ord. Låglönesektor för invandrare. Lägre lön för invandrare.

Det är så fel att det blir svårt att ta på allvar, men hon menar allvar. Hon tar därmed (inte bara i praktiken utan också i teorin) avstånd från rätten till lika lön för lika arbete och vill, antar jag, göra om diskrimineringslagen. Idag är det ju olagligt, att ge invandrare lägre lön. Därmed inte sagt att det är ovanligt. Tvärtom är det praxis. Sabuni menar att lägre löner för invandrare ska underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Underlätta integrationen. Hon menar att vi måste våga vara lite okonventionella. Jag vet inte om Sabuni är medveten om det, men hennes förslag är motsatsen till okonventionellt.

Det vanliga är nämligen klart och tydligt att invandrare (och ännu tydligare invandrare från utomeuropeiska länder) har lägre lön än icke-invandrare. Det är olagligt, men det är regel snarare än undantag. Det Sabuni vill göra med invandrares löner är precis vad den borgerliga regeringen gjorde med avdraget för hushållsnära tjänster (RUT-avdraget), det vill säga ta något olagligt och göra det lagligt. I fallet RUT-avdraget fanns det en mängd rika människor som använde sig av städhjälp hemma men inte ville betala för sig, vilket gjorde att de bröt mot lagen, så regeringen gjorde det lagligt att inte betala. Det Sabuni nu föreslår är att i princip samma sak. Vi har en arbetsmarknad som strukturellt lönediskriminerar invandrare, där arbetsgivare bryter mot lagen, så Sabuni vill göra det lagligt för arbetsgivarna att lönediskriminera invandrare.

Hur, förklara för mig, hur kan det hjälpa integrationen? Att lagfästa existerande ojämlikhet är inte att skapa förändring, bara att segmentera existerande strukturer.

Andra på samma tema: Sjölander, Evin Cetin, Alliansfritt,

Mer jämställdhet?

Förra veckan (eller mer exakt tisdag förra veckan till och med måndag den här veckan) hade SSU sitt valläger, Festivalet. Jag var där och det var väldigt mysigt, om än lite myggigt, och så vidare. Under veckan genomfördes en mängd seminarier och ett av de bättre seminarierna var med Claes Borgström som under rubriken "Hur blir Sverige jämställt?" frågades ut av SSUs Kristin Linderoth. En sak han sa har jag hakat upp mig på. Det var något i stil med:

En del frågar hur vi ska bli mer jämställda, eller göra Sverige mer jämställt. Svaret är att det inte går, då det förutsätter att vi redan är jämställda, eller att Sverige är jämställt. Så är det ju inte, och därför talar jag aldrig om att öka jämställdheten eller bli mer jämställd. Jämställdheten finns ju inte än.

Han hade helt rätt i det han sa, förstås. Det är egentligen mycket självklart. Ändå har jag skrivit öka jämställdheten i fler projektansökningar och verksamhetsplaner än jag vill minnas. Någon skulle då kanske mena att det bara är ord. Jag tror inte riktigt det är sant.

Jag satt som representant för S-studenter i ett panelsamtal om jämställdhet i Almedalen ("Jämställdhet - en generationsfråga") där vi bland annat diskuterade skillnader i sättet att se jämställdhet mellan generationerna. De är rätt små, var vi nog all överens om. En sak som åtminstone delvis skiljer min generations feministiska kamp från den feministiska kamp som fördes på 1950-talet ville jag ändå hävda är samhällets, framförallt männens, bemötande av argument kring jämställdhet. Medan det på 1950-talet i högre utsträckning än idag (i Sverige) ansågs legitimt att försvara ojämställdheten som naturlig och rättfärdig ordning möter dagens feminister ett annat huvudargument för ojämställdheten, att den inte finns. Jämställdheten är klar. Eller iallafall nästan klar. Den ska bara öka lite. Sen är vi klara. Det är ett försvar av samma ordning, men det är ett annat försvar. Ett tidsanpassat. Jag kan inte låta bli att tro att det finns ett samband mellan att vi talar om mer jämställdhet och antagandet att jämställdheten är nästan klar.

Jämställdheten är inte klar. Jämställdheten är inte alls. Inte än.

Att säga att den är klar eller nästan klar är ungefär lika korkat som när män hävdar att de är jämställda män. Men det blir ett annat blogginlägg.

Jag hatar inte män. Jag gillar bara inte konceptet.

Vi var på Pridefestivalen och diskuterade något jag inte riktigt minns. Det hade med patriarkatet att göra. Manssamhället. Förtryck och generaliseringar. Jag önskar lite att det var jag som sagt det först men det var Erik. Det är inte männen man hatar, det är konceptet män. Precis så är det, höll vi andra med.

Ju mer jag tänkt på det efteråt, desto sannare har det blivit. Konceptet män. Kulturen vi ibland sammanfattar med ordet manlighet. Eftersom jag är kvinna är det minerad mark att kritisera kulturen manlighet, eller konceptet män. Antagligen är jag bitter eller ful eller bara behov av happy-pills. Annars skulle jag också förstå att älska konceptet män. Kanske till och med tycka synd om manligheten som skuldbeläggs för så mycket. Det är ju inte alla män som slår kvinnor, och så vidare.

Stephan Mendel-Enk är däremot man. Han är inte bara man, han är dessutom vit och heterosexuell man. Han är utöver det också sportjournalist. En riktig man, så att säga. I sin bok "Med uppenbar känsla för stil" gör han en ordentlig djupdykning i konceptet män och det han finner där är omöjligt att älska. Det är egentligen inget nytt han beskriver, inget som inte sagts förr, skrivits förr. Det nya är kanske att han säger det som feminister sagt så länge, men att han är Man på ett sätt som gör att det blir svårt att hävda att han bara är arg för att han får för lite kuk om kvällarna.

Hur som helst, det är en kort och lättläst bok och den är läsvärd. Framförallt för män och kvinnor som tycker saker som att jämställdheten gått för långt eller att vi inte ska tala om män som grupp. Den visar tydligt hur långt bort jämställdheten är och hur viktigt det är att tala om män som grupp. Den bekräftar för mig det jag redan insett: Jag hatar inte män. Jag gillar bara inte konceptet.

Ute.

Det har sagts mig att det är lite ute att blogga nu för tiden. Då kanske det är precis lagom dags att börja igen, tänker jag. Det blir så. Är det nödvändigt att byta blogg? Kan jag inte bara fortsätta i upptrampat spår? Ja, det är nödvändigt. Nej, det kan jag inte. Varför är lite svårt att beskriva, men enklast är kanske att säga att det helt enkelt kommer att vara en annan blogg. På vilket sätt den blir annan får tiden utvisa.